Hur funkar det?

Det största problemet med en traditionell tillgångsallokering är att den inte är diversifierad

Inom ramen för traditionell tillgångsallokering uppskattar man förväntad avkastning, volatilitet och korrelationer för de tillgångar man kan investera i och därefter låter man en optimerare räkna fram de optimala kapitalvikterna i portföljen givet ens avkastningsmål och risktolerans.

Förutom svårigheterna med att uppskatta framtida avkastning och korrelationer dras den här metoden med en allvarlig svaghet: Den resulterar i bristfälligt diversifierade portföljer. Anledningen är att medan en portföljs kapitalvikter säger något om hur kapitalet är placerat ger de ingen känsla för vilka tillgångar som kommer att driva avkastningen. Eftersom till exempel aktier är så mycket mer volatila än de flesta andra tillgångsslag kommer en traditionellt konstruerad portfölj med säg 60% av kapitalet placerat i aktier uteslutande att drivas av hur globala aktiemarknader presterar.

Följande är ett enkelt exempel med en portfölj bestående av 60% aktier och 40% nominella statsobligationer (givetvis allokerar många till andra tillgångsslag som krediter, hedgefonder och fastigheter – dock sker det oftast i för små proportioner för att ändra resonemanget):

scatter

Som synes tenderar en stor nedgång i aktiemarknaden att sammanfalla med en stor förlust för portföljen. Diversifieringseffekten från obligationerna är i praktiken obefintlig.

Med riskparitet skiftar man fokus till att allokera risk, inte kapital

Riskparitet är en alternativ metod för tillgångsallokering som ökar i popularitet. Totalt kapital under förvaltning i riskparitetsstrategier i USA är cirka 1 300 mdkr. Kända branschaktörer är Bridgewater (världens största hedgefond och dominerande aktör med >70% av den amerikanska marknaden) och ATP (danska statliga pensionsfonden).

En riskparitetsportfölj struktureras så att varje portföljkomponent, antingen i termer av tillgångsslag eller ekonomiska riskfaktorer, på marginalen bidrar med ungefär lika mycket risk – ofta mätt som förväntad volatilitet – till portföljens totala risk. Det innebär i praktiken att man allokerar mer kapital till lågrisktillgångar och mindre kapital till högrisktillgångar. Som ett resultat är portföljens riskbudget inte koncentrerad i aktier, utan mer jämnt fördelad mellan olika tillgångsslag. Som vi alla vet uppstår den huvudsakliga diversifieringseffekten i en portfölj när man placerar i olika tillgångsslag (till exempel aktier och nominella statsobligationer), och i mindre utsträckning genom att placera i varianter av samma tillgångsslag (till exempel svenska och amerikanska aktier).

Eftersom en sådan här portfölj per definition har låg förväntad risk och avkastning (men hög riskjusterad avkastning, tack vare bättre diversifiering) används ofta måttlig finansiell hävstång för att anpassa volatiliteten (många aktörer jobbar även med andra riskmått) till den nivå som eftersträvas av investeraren. Implementering sker ofta via likvida, centralt clearade terminskontrakt knutna till aktieindex, räntor och valutor. De flesta praktiker föredrar att placera globalt för att ytterligare maximera diversifieringseffekten och minska portföljens känslighet för att en enskild marknad presterar extremt dåligt (fat tail risk).

Riskparitet kan passa in i en institutionell investerares allokering på olika sätt, till exempel som:

Basportfölj

Det huvudsakliga argumentet för en riskparitetsportfölj är att den, för en given risknivå, alltid kommer att dominera en traditionellt konstruerad portfölj eftersom den är bättre diversifierad. Vissa institutionella investerare har insett detta och helt övergått till att strukturera sina portföljer efter riskparitet som de sedan kompletterar med diverse okorrelerade strategier.

Alternativinvestering

Eftersom de flesta riskparitetsportföljer bygger på modern portföljkonstruktionsteknik och implementeras med finansiell hävstång och derivat är det inte ovanligt att se investerare kategorisera riskparitetsportföljer som alternativinvesteringar. En annan anledning till att kategorisera dem som alternativinvesteringar är att de inte bör uppvisa någon systematisk samvariation med traditionellt konstruerade institutionella portföljer över tid, vilket gör dem till ett effektivt verktyg för att förbättra balansen mellan risk och avkastning i hela portföljen.

Sammanfattning – Nå högre med verklig diversifiering

Alla framgångsrika investerare är överens: Det är omöjligt att spå finansiella marknader med någon exakthet. En av världens genom tiderna främsta makroinvesterare, George Soros, uttryckte det så här: ”The idea that you can actually predict what’s going to happen contradicts my way of looking at the market”.

”The idea that you can actually predict what’s going to happen contradicts my way of looking at the market”

Diversifiering är och förblir det bästa proaktiva försvaret mot oförutsedda händelser och sänker alltid risken i en portfölj av risktillgångar över tid.

Genom att skifta fokus till att allokera risk, istället för kapital, kan man konstruera en verkligt diversifierad tillgångsallokering.

Riskparitet används huvudsakligen i USA för att förvalta förmögenheter med varierande ändamål – allt från pensionsutbetalningar till välgörande donationer. På senare tid har metoden väckt intresse även hos europeiska aktörer och vi tror att den här trenden kommer att fortsätta i takt med att fler och fler investerare börjar inse att en koncentrerad riskbudget är dålig medan en diversifierad riskbudget är bra.